Läsprov Libido 1
Prolog
Nära döden
Göran gick av och an i lägenheten som ett instängt djur. Familjen gled honom ur händerna. Han fick negativa vibrationer från tidigare händelser. Hjärtat bultade allt häftigare och kroppen var nu satt i alarmberedskap. Han kunde inte tänka och det autonoma nervsystemet hade tagit över. Det behövdes nu bara en liten gnista, för att han skulle explodera i vansinne. Och den gnistan var på väg.
Karin kom hem först fyra timmar senare. Hon kände med en gång när hon klev in genom dörren att någonting hade hänt. Göran satt i fåtöljen vit i ansiktet och med knutna nävar.
– Var har du varit, varför kommer du hem så här sent? frågade Göran med hes anklagande röst.
Karin anade oråd. Hon sa inte vad som hade hänt och hon försökte inte ens säga sanningen på något sätt. Hon svarade spontant, som hon brukade när hon anade oråd. Hon sa det hon trodde skulle passa situationen.
– Jag har jobbat över. Jag sa ju att jag eventuellt skulle jobba sent ikväll, sa Karin bestämt samtidigt som hon tittade på Göran.
– Du ljuger, din jävla hora, jag var ju på kliniken och såg när du gick ut. Du ljuger din jävla häxa, jag såg när du gick in i lägenheten med honom. Dig skulle man bränna på bål, din satmara!
Göran skrek så barnen vaknade och började gråta. Han lämnade lägenheten, hoppade in i bilen och körde iväg i rasande fart. Däcken tjöt mot asfalten när han svängde in på huvudvägen. Den kalla motorn hostade till och svart rök bolmade ut från avgasröret när han tryckte på gasen och ökade farten allt mer.
Det var natt, det var mörkt. Det kom lite regnstänk på rutan, trots att det var ett par
Läsprov Libido 2
minusgrader. Radion vrålade på full volym. Tårarna rann nerför kinderna. Han blev bländad av en mötande bilist. En liten felmanövrering i en högerkurva och bilen kom i sladdning på den isiga vägen och hamnade på fel sida och mötte där en lastbil.
Det regnade. Skrikande bildäck. Det mullrade. Sedan kom ett blixtrande sken, ett öronbedövande dån och sedan stilla mörker. Dock ett litet ljus på avstånd, en regnbåge vid horisonten, men då var Göran redan på väg till andra sidan.
Telefonen ringde 23.05. Karin hade just somnat och svarade yrvaket.
– Det här är polisen. Är det Karin Göransson jag talar med? Jag vill att du kommer till Sahlgrenska universitetssjukhuset och identifierar Göran Göransson.
– Vad då identifiera? Han får väl identifiera sig själv. Jag har småbarn. Inte kan jag lämna de för sig själva och förresten, Göran har ju bilen.
En halvtimme senare ringde det på dörren. Där stod en polisman och en civilklädd äldre dam.
– Vi vill att du följer med till Sahlgrenska sjukhuset. Göran är svårt skadad och ligger där. Jag stannar här och tar hand om barnen.
Utan ett ord men med bultande hjärta följde Karin med polismannen. Tio minuter senare var de på sjukhuset. Göran låg i akutrummet, trasig i ansiktet och i bröstet och med slangar i munnen. Det fanns läkare och även andra personer runt sängen.
- Varför gör ni ingenting, han blöder ju! skrek Karin.
Hon höll om honom, hon kröp upp i sängen och la sig bredvid honom och kysste honom.
– Dödade jag dig, min kära? Dödade jag dig? Jag älskar dig, hör du det! Jag älskar dig.
Men Göran hörde inte, han var redan långt borta, på väg mot Regnbågslandet. Där väntade hans farmor, hon var vitklädd och reslig och ljuset skimrade genom henne. Han räckte fram handen för att möta henne. Hon tittade på honom, länge, och sa sedan:
– Du är inte färdig ännu, min son.
Skenet försvann och Göran föll ner i djup medvetslöshet. Men där satt Karin och fortsatte att krama hans blodiga, framsträckta hand.
Läsprov Libido 3
Efter några minuter lyckades en läkare övertala Karin att lämna honom och Göran kördes vidare för operation.
Efter en stund tog en sjuksköterska in Karin i ett angränsande rum, gav henne lugnande medel och något att dricka och började prata med henne.
- Du sa att du dödade Göran. Hur menade du? Han körde ju bilen själv. Men Karin var fortfarande i ett chocktillstånd och svarade mekaniskt.
- Jag grälade på honom. Nä, det var han som grälade. Jag jobbade sent, inte på sjukhuset. Säg det till honom. Jag jobbade sent. Vi gjorde väldigt mycket, alla fyra. Vi blev nästan klara, nyårs festen. Säg det till honom. Säg att han får vara med på festen. Säg åt honom att han inte får dö!
Karin hade fått en psykisk chock. Hon var förvirrad och egentligen inte alls kontaktbar. När situationen inte förbättrats skrev läkaren in henne på akutavdelningen över natten med extra övervakning.
Några dagar senare kunde Karin läsa i journalen att Göran var svårt skadad. Höger ben var amputerat nedanför knäet, instabila thoraxfrakturer och en punkterad lunga var besvärande. Journalen DT visade impressionsfraktur och misstänkt fraktur i kotkroppen. Höger humerusfraktur, trolig leverskada och troliga skador även på andra inre organ.
Efter ett par veckor visade det sig att det värsta hindret för rehabilitering var den psykiska blockeringen. Göran var loj, ville ingenting och hade ingen livskraft eller livsvilja. Ibland måste han tvångsmatas. Det verkade som han hade svårt att komma ihåg vad som hade hänt. Händelserna just före, under och efter olyckan var troligen helt borta. Men han återupplevde traumat i form av påträngande minnesbilder och han hade mardrömmar. Men han kunde inte eller så ville han inte redogöra för vad som besvärade honom.
All personal i sina vita rockar skrämde honom. Värst var det när Karin kom på besök, då skrek han och viftade avvärjande med händerna. Arbetskamrater och psykologen kunde dock sitta bredvid honom och prata. Men han svarade inte. Det verkade som han inte förstod vad de sa.
Talpedagogen hade dock en annan uppfattning och menade, att Göran kanske förstod men att han varken ville eller kunde prata. Det kunde vara